Märta Tikkanen - Hufvudstadsbladet - 1985

"Om kvinnors kroppsupplevelse när ens egen form bryter med säsongkulturens norm. 0m det enkla som blev dubbelt: kroppsstolthet och kroppsdestruktion, inbillad fetma och reell övervikt, livslust och livsångest, det nakna och det dolda, frodighet och förtvivlan" berättar en bok som kom ut strax före jul i Norge.

"Kroppens sug, hjertets savn" - Kroppens sug, hjärtats saknad - heter den, med dikter av en av de spännande nya norska författarna, Karin Sveen och svartvita fotografier, suggestiva, frånstötande, patetiska och mycket vakra, av Lill-Ann Chepstow-Lusty.

Det är en bok som griper tag i en.

Redan inledningen slår an en av de viktigste tongångarna i denna mångbottnade bok - sinnligheten, de dolda känslorna:
- När jag lägger tungan mot kärleken och slickar, tänker jag på de kopparhyade korna som slingrar sina rosafärgade tungor runt saltstenen.
- Samtidigt får jag kanslan av att vara flicka före bröstens tid, känslan av att leva före skuldens tid. - Rätt innanför min kvinnotunga ligger barnatungan, törstig och sugande. Då skulden inte fanns diade jag öppet. Nu, då skulden finns, diar jag i det fördolda, häftigt, i mörkret, allena.

Sinnligheten går som ett stråk genom boken, talar till öga, öra, näsa, hud. Det kan vara varmt och okomplicerat, som den doftande och konkreta skildringen av "å bake meg/et hvetebrød" som inte kräver annat än vitt mjöl, fuktig jäst, och kroppsvarm vättska - och två hårda russin där brösten ska sitta. Såhär utmynnar den:

Når hvetebrødet er gyllent
kan du nappe forsiktig i det
med leppene og la det svulme
og fylle deg. Slik smaker jeg
når jeg baker meg.
Det är fukten från ett nattligt bageri, doften från en sovande åker, ljuset som ett gult plommon, fågelns ruvande värme och kon, än engång, med sin mule våt mot det blanka gräset och juvret stint mot den feta jorden. Jag vet ingen annan som har skildrat just kon med en så ömsint kärlek som Karin Sveen - utom danskarnas Hans Scherfig och Jens Schade i en av de underbaraste prosalyriska bilderböcker jeg nånsin läst, också där är kon kopparskimrande och djupt sinnlig.

Men ångesten är aldrig långt borta: "tre ting skjer i det fördolda:/ älskog, brott och ätande":
Det er en svart fugl
som aldri hviler i meg
og en hvit fisk som alltid
redder seg.

Ibland sitter skräck och fasa alldeles på ytan: jag har mördat en ung flicka som nyss hade fått bröst och blod och hår där det aldrig för funnits bröst och blod eller hår, gömmer den döda djupt i mig, använder timmarna före den sista till att fråga mig vem hon var och var kniven kom ifrån. Ibland, och inte sällan får det en aforistisk utformning där ironin bara ytterligare framhäver det som skulle döljas bakom grimasen:
Mat er mager
det er derfor
det skal til så mye

eller denhär tanken som återkommer i många varianter:

jeg har gjort den største
av alle kunster
Jeg har trådt fram
og blitt usynlig
    (På motesirkuset)

Läs följande insiktsfulla och vemodige rader:

En mann sa jeg var
gravid og så vakker ut.
Jeg er ikke det,
men bærer likevel
et liv i magen,
svarte jeg og gikk
bedrøvet bort.

Man behöver inte mer än ha snuddat vid fenomenet tröstande för att med en rysning känna igen seg: "När jag äter/får jag min kropp tilbaka" eller "Att äta sig stor är ett 1ångsamt sätt att försvinna på - dömd til döden."

Patentpsykologin lyser helt med sin frånvaro också om en av bokens avdelningar fått titeln orsaker och det tillexempel kan heta:

"Armen full av mat/Barmen full av hat"
eller
Livet mitt
er ganske inninnviklet
Uviljen mot det
tyter ut både her og der.

Den inte ovanliga ovanan att innbilla barn att mat är tröst och kärlek och bot mot alt ont och alla besvikelser får sig en släng "Mat är kärlek./ Som barn blev jag högt älskad" - illustrationen visar en mycket rund dam iförd randig t-shirt och försedd med en randig polkagris i handen.

Ett gråtande barn bredvid en enorm minikaloriläsk med napp har en text som upplyser om att "mamma bantar och straffar mig för det var jag som gjorde henne tjock" medan en kvinna som uttrycker aggression i hela sin stillning och sitt kroppspsspråk medan hon försöker tvinga mat i ett tredskande småbarn har den upplysande texten: "En för mamma/ och en för pappa/ och en för alla/ de svältande barnen i Afrika." Ja, hu.

Associationen inte bara till övervikt uten til den närliggande motsatsen anorexi ger sig själv i texten till en annan av de vällustiga bilderna: "Jag ville inte bli stor. Det er därför jag har blivit det." Det finns olika sätt att undvika att vara kvinna och räknas som kvinna av sig själv och av andra. Att bädda in sig i fett är ett av sätten.

Självhat och själförakt fintns det för övrigt gott om både i text och bild men aldrig utan en ömhet gentemot den mm lägger fettlager på fettlager kring sin rädsla för värden. Tanken att den som lust- eller snarast tvångsäter i själva verket inte äter mat utan sig själv - och därför blir luft for andra vilket är den yttersta skräcken och den innersta avsikten - får pregnanta och gastkramande uttryck.
Liksom självbedrägeriet: "Mat betyder ingenting för mig. Det er därför jag äter. Eller: Mat betyder alt för mig. Det är darför jag äter." Slutklämmen lyder: "Detta er inte ett dubbelt budskap. Det er ett enkelt uttryck för det dubla."
Mobba dig slank! lyder den ironiska uppmaningen som ledsagar ett uppslag för den mycket runda, som kämpar på med en tallrik fyld med potatismos och knackkorv framför näsan medan hon böjer-sträcker-späcker sin sälformade kropp. Det dubbelbottnade i tvångsätandet formuleras också i en iakttagelse som återkommer i olika ord: "Ju tyngre du blir, desto mer svävande känner du dig."

Eller såhär:

Jeg bærer på et stort
skinnende egg
En skal det nok gli ut,
en dag skal jeg nok legge meg på det
jeg skal legge livet på det,
jeg skal legge livet mitt på det det er.

det lille
nebbet som vil ut
og den våte vingen som vil ut
som i tiden, uvissheten og vinden.
Den dagen tar jeg av
og overgir tyngden till lettheten.

Lill-Ann Chepstow-Lustys bilder har ofta en mjukare ton än Karin Sveens text.

Hon lyckas framställa många av de vellustigt svällande kvinnokropparna så de blir lockande mjuka og mjälla, runda och blanka i kontrast mot en skrovlig bergvägg eller ett lavalandskap av torka och sterilitet. Men hon excellerar också i groteskerier där bara självironin kan hålla förtvivlan och skräck på avstånd och inte sällan har hennes humor betydligt mera drastiska inslag än texten.

Det blir fullt tydligt att utgångspunktarna som förefåll nästan alltför enkelt självklara när de två satte igång med sitt samarbete bröt ihop totalt. Det lite lättsamma och hurtig löjliga i temat kvinnor, kroppar och fetma gick bara inte all nalkas utifrån och småflina sig igenom. Istället säjer de två i förordet, gick vi in i kroppen och letade efter dess mun och dess språk. Det var både vackert, fint och sant, konstaterar de:

Første gangen
du spiser alene,
spiser du fordi du er sulten.
Hundre ganger senere er du sulten
fordi du er alene.

Kopirettigheter © Karin Sveen

Design Kihl